Om en vecka – den 31a mars – är första handelsdagen för Protean Aktiesparfond Norden. Utifrån sett kan det nog uppfattas som att det är då det börjar, men för mig är det faktiskt ett delavslut.
Under många år har jag fascinerats av indexfondernas framfart. Det är helt logiskt från spararens perspektiv att när aktiva fonder går konsekvent sämre än index över tid, nöjer man sig med att få marknadens avkastning. Oräkneliga forskningsrapporter drar alla samma slutsats: den främsta anledningen aktiva fonder går sämre är den högre avgiften.
Det omvända gäller också: både Charles Schwab och Jack Bogle – de finansiella lågprisprodukternas fäder – säger att den främsta innovationen indexfonder bidragit med är just det: den låga avgiften. För den som vill läsa mer om framväxten av denna gigantiska industri rekommenderar jag Charles Schwab’s självbiografi ”Invested” och tegelstenen ”Trillions” av journalisten Robin Wigglesworth.
Slå index, sänk avgiften eller försvinn
Så varför sänker inte aktiva fonder avgiften och konkurrerar med inflödet till indexfonder? För att de inte kan, och för att det inte behövs.
Många tycker sparande är komplicerat. Aktier upplevs extra svårt. Man kan skapa respekt hos allmänheten för finansiella produkter genom att göra det mer komplext än det är. Så att man lyssnar på auktoriteter. Det är ofta svårt att se vad man egentligen betalar för en fond, och ger man sig på att jämföra fonder finns det ytterligare fallgropar.
Sparandemarknaden är trögrörlig. Många nöjer sig med att lyssna på bankens säljare och de fonder de erbjuder. Man accepterar både (den bristande) avkastningen och (höga) avgiften för man har bättre och viktigare saker att fokusera på. Vilket är helt rimligt.
Tjänstepensionsmarknaden är dock värre. Här upphandlas pensionsförsäkringar från en handfull oligopolister, som – även om det blivit bättre – tar oklara ”kapitalavgifter” och dessutom kapar åt sig minst hälften av eventuella förvaltningsavgifter från de fonder som lyckas kvalificera sig in i de ofta väldigt begränsade utbuden. Påhejade av private equity-ägda rådgivarfirmor cementeras en struktur där fonder måste vara dyra (speciellt i jämförelse med indexfonder) för att ekvationen med tusentals rådgivare och kontor över hela landet skall vara lönsamt. Urvalet av fonder styrs inte av vad som är bäst för kunden. En billig fond har därför dubbel uppförsbacke att bli inkluderad i en tjänstepensionslösning. Konsumentmakten är satt ur spel. Finge jag gissa varför en viss indexfond är Sveriges största skulle jag säga att det förmodligen är för att den också är Sveriges dyraste. Och ESG-märkt. Dubbel bingo: alla kan klia sin tjänstemannaklåda och stöta sig med exakt ingen.
Stora blir ännu större
De etablerade fondbolagen med aktiva fonder lever på övertid med sina dyra fonder. Utflöden och underprestation driver en accelererande konsolidering. En panik att fortsätta skörda de enorma skalfördelar som stora fonder för med sig: det kräver inte fler förvaltare, administratörer eller större kontor att förvalta 50 miljarder än 50 miljoner. Kostnaderna är fasta i princip från dag ett. Så efter några miljarder är avgiften som varje ytterligare förvaltad krona drar in hundra procent vinst. Ingen är förvånad DNB köper Carnegie som nyss köpt Didner & Gerge. Eller att Öhman och Lannebo går ihop. Eller att Atle far fram som en ångvält bland de mindre fondförvaltarna. Sänka avgifterna? Pyttsan.
Marknaden rör sig i snigelfart mot ett provisionsförbud. Det är orimligt att distributörer skall behålla 50% av fondernas förvaltningsavgift. Fler och fler plattformar (heja Montrose!) och oberoende rådgivare låter kunderna få tillbaka alla fondprovisioner/kick-backs. Även sniglar kommer fram till slut.
Det är dessutom en farlig strategi: forskningen visar att storlek är negativt korrelerad med avkastning. Det är alltså svårare att slå index ju större fonden är. Man kan observera varför om man lägger de 5-6 största fonderna i Sverige bredvid varandra. De har övervägande samma topp-10-innehav. Storleken gör att de tvingas äga stora bolag. Tittar man på småbolagsfonderna är det likadant. Det är svårt att avvika riktigt mycket mot index med en stor fond. Det kräver obekväma beslut. Tjänstemän, som är anställda, har begränsade incitament avvika för mycket från index (vilket är vad som krävs för att slå det). Det är bättre ha fel i grupp och inte sticka ut. Jag tror vi behöver fler ägarledda fondbolag, inte färre.
Vår hedgefond Protean Select och vår småbolagsfond Protean Small Cap skiljer sig från mängden genom att de är små och väldigt aktiva. De är inga ”typiska” fonder, i det att vi försökt skapa bäst förutsättningar för avkastning, i stället för att maximera det förvaltade kapitalet och därigenom intjäningen till fondbolaget. Det är därför de är månadshandlade. Det är därför vi sätter ett tak på hur stora de tillåts bli. De kan, och skall, inte konkurrera med stora fonder och indexfonder. Men någon borde göra det.
Varför Aktiesparfond
För många år sedan hade jag en invecklad idé att man skulle låta förvaltningsavgiften förränta sig i nya fondandelar, och att avkastningen skulle tillfalla spararen. Ett försök att låta spararen ta del av den ränta-på-ränta-effekt man annars går miste om när avgiften dras varje år. Problemet blir att fondbolaget inte har någon intäkt förrän spararen tar ut sina pengar, och det kan ju ta väldigt lång tid (tänk pensionssparande och hur trögrörligt sparande är). Ett annat problem var hur det skulle bokföras och skattas. Nä det var (är fortfarande?) ogenomförbart.
För 3 år gamla Protean Funds, som nyss blivit lönsamt med sina två små spetsprodukter, är det inte helt givet starta en fond med avsikten att utmana branschen på avgifter. Som bekant krävs en stor fond för att bli lönsam med låga avgifter. Vi pratar flera miljarder. Så vad göra?
En tanke väcktes när jag läste Michael Green’s utmärkta bok ”Richer, Wiser, Happier” som behandlade Nomad Partnership, och hur de fokuserade på företag som sålde produkter som blev bättre och billigare ju större de blev. De skalfördelar som en växande verksamhet för med sig delades med kunderna, vilket ledde till att produkterna blev ännu billigare i en positiv självförstärkande rörelse. Amazon och Costco var exempelvis Nomads största investeringar. Efter att David Senra i utmärkta Founders podcast dessutom gjort flera avsnitt om bolagen, formulerades idén:
Borde det inte gå att göra även i fondförvaltning? Men då måste man ha en stor fond? Och stora fonder har ju svårare att slå index?
Det finns en strategi som över tid har en god möjlighet slå index, även med rejält tilltagen storlek. Den bygger på långsiktighet, och på att undvika stora och kostsamma misstag genom att fokusera på beprövade bolag och värdeskapande verksamheter. De stora investmentbolagen gör just detta. Ta ett Investor, eller ett Berkshire Hathaway: låg kostnad, lång horisont, rimliga bolag.
Det unika med att dela med sig
Naturligtvis är detta ingen unik insikt. Det finns exempel på fonder med liknande långsiktigt och kvalitetsfokuserad strategi. De flesta av dem har varit framgångsrika trots höga avgifter. I Sverige finns t.ex. gruppen Selektiv-fonder som Handelsbanken kör, eller några av Carnegies fonder. I Storbritannien finns Fundsmith, som sedan starten 2012 växt till att bli den största fonden i landet med inte mindre än 245 miljarder i förvaltning. Terry Smiths strategi? ”Långsiktig, rimliga bolag, gör så lite som möjligt.” Klokt.
Men – vad dessa INTE gör, är att sänka avgiften allt eftersom fonden växer. DET är att dela med sig av skalfördelarna. DET kompenserar för att det är svårare med en stor fond. DET sänker ribban för att konkurrera med indexfonderna. Det sänker även lönsamheten, vilket är anledningen till att ingen gör det. ”Skall vi gå från att tjäna 500m till 250m över en natt – är du galen? Det kommer ta 10 år tills vi är nere på 250m om takten på utflöden håller i sig.” Det är ett enkelt val att inte göra någonting.
Hade du pitchat Aktiesparfonden till en finansiär hade hen skrattat dig ut ur rummet.
”En aktivt förvaltad Nordisk long-only-fond? Har du sett vad som är hett? Har du sett vad som efterfrågas? Och en fond som dessutom behöver flera miljarder i förvaltat kapital för att bli lönsam? Ut från mitt kontor!”
Ändå sitter vi här
En vecka från lansering. Med ett par hundra miljoner från en handfull ankarinvesterare som tycker att Aktiesparfonden borde finnas, och borde fungera.
Min dröm är: att få tillfälle att sänka avgiften vid 10 miljarder, igen vid 20, igen vid 30, och ytterligare en gång vid 50 miljarder.
Att ta upp kampen mot passiviseringen, för den är inte odelat positiv. Den nordiska ägarstyrningsmodellen, som tjänat oss väl i många decennier, riskerar att urholkas. Tillgången på riskvilligt kapital tidigt i bolags resa kan strypas när mångfalden av oberoende kapitalförvaltare minskar. Marknadens funktionssätt, och hela prissättningsmekanismen, riskerar blir ännu sämre.
För mig personligen är det tillfredsställande att många års tankemöda och fotarbete faktiskt resulterar i att Aktiesparfonden snart existerar. Nu hoppas jag att Richard Bråse, till vilken jag hyser stort förtroende, kan fortsätta odla sin integritet och klokskap. De tidiga tecknen är uppmuntrande. Jag tror det är en riktig fördel för ett långsiktigt och oberoende perspektiv att både fysiskt vara långt bort från Stureplan, och ha en helt annan bakgrund än Handels, London, Storbank. Richard och jag spelar två helt olika spel på börsen.
Jag hoppas att investerarna i Aktiesparfonden har tålamod. Vi kommer själva att utvärdera vår avkastning efter tre år, men egentligen på riktigt först efter minst fem år (och även det är egentligen för kort för att utesluta ren slump). Det vore önskvärt om alla hade samma horisont. Fonden kommer gå sämre än index, ibland under långa perioder. Det är så nära en matematisk säkerhet man kan komma. Men – har vi mer rätt än fel så blir det bra.
//Pontus Dackmo